I butiken där jag köper det mesta av min mat fanns igår ett erbjudande om laxfiléer, 39:90 för 500 gram. Lax är både gott och nyttigt, men priset är även i vanliga fall alldeles för lågt.

Laxarna är uppfödda i Norge. Där lever de i stora burar hela sina liv. De matas med foder som framställts av fisk fångad av industrifiskefartyg utanför västafrikas kust.

EU betalar avgifter till Marocko för detta, även för fisk som fångas det ockuperade Västsaharas vatten. Pengarna går dock i väldigt liten omfattning till kustbefolkningen, som istället ser sin största källa till protein exporteras till Europa.

I fiskburarna i Norge matas fiskarna inte bara med foder, de får antibiotika också för att förebygga de sjukdomar som lätt uppstår när stora mängder djur lever tätt tillsammans. Foder och avföring gör vattnen runt odlingarna övergödda, antibiotika sprids ut till fisk i de fria vattnen. Det är heller inte ovanligt att odlade laxar rymmer och beblandar sig med de vilda stammarna och för in sina gener i de in i de fria bestånden.

När laxarna slaktats skickas de till Thailand eller något annat land i Asien där billig arbetskraft filéar och paketerar fisken innan den åter skickas till Europa där den till slut hamnar på våra tallrikar till ett pris på 39:90 för ett halvt kilo.

Hela denna globala matkarusell skulle inte vara möjlig om vi betalade ett acceptabelt pris för fisken från Afrika, transporterna från Afrika till Europa och från Europa till Asien och tillbaka till Europa. Den skulle heller inte vara möjlig om det inte fanns billig arbetskraft på andra sidan Jorden. Den grundläggande frågan är givetvis hur mycket vi som konsumenter är beredda att betala för vår livsmedelsförsörjning. Går smärtgränsen redan vi futtiga 39:90 för ett halvt kilo fisk?

Lax är gott och nyttigt. Men när jag tänker på hur laxfiléerna hamnat i butikens frysdisk får jag en otäck känsla av åksjuka.

En av de stora lokala nyheterna idag är att polisen sprängt en narkotikaliga som sålt lokalt odlad hasch till ungdomar på stadens gymnasier. Det är bra. Knarkodlare och langare ska sättas fast. Människor som exploaterar andra människor ska inte gå lösa, men tyvärr löser inte detta problemet mer än tillfälligt. Problemet är att det finns människor som efterfrågar droger, inte att de  i sig finns.

Jag har tidigare varit ledamot i kommunens brottsförebyggande råd. På mitt första möte med rådet som då hade ganska många nya ledamöter presenterades en lång rad åtgärder rådet vidtagit för att förebygga brott.  Listan var som sagt lång, men innehöll bara åtgärder för att försvåra brott, ingenting handlade om varför människor begår brott. Alla som begår brott vet att det är fel. Det gäller såväl pensionären som snattar ett paket bacon som yrkeskriminella som rånar värdetransporter. Men det finns något hos dem som de värderar högre än kunskapen att det är fel, och man begår brottet. Så länge vi inte kan komma tillrätta med orsaken till varför man begår brott hjälper det inte att bekämpa symptomen.

Den enda länken i drogkedjan som inte kan ersättas är missbrukaren. Så länge behovet av droger finns, kommer det alltid finnas metoder och människor för att möta behovet. Den viktigaste insatsen mot droger är alltså att minska människors behov av verklighetsflykt, inte att jaga symptomen. I det hållbara samhället lever människor ett fullvärdigt liv utan droger. I det hållbara samhället blir alla människor bekräftade, alla människor är delaktiga och alla människors rätt att vara unika respekteras.

I rapporterna från det grekiska parlamentsvalet räknar man med att det nynazistiska partiet Gyllene morgon förväntas få sex eller sju procent av rösterna. Jag har tidigare varnat för att den ekonomiska krisen skulle ge utrymme för partier med grunda analyser och enkla lösningar, och nu har mina farhågor besannas. Men det som bekymrar mig än mer är begreppet ”nynazism”.

Hur kan begreppet ”ny” överhuvudtaget förknippas med något så förlegat som nazism? Det finns få politiska idéer som världen med sådan kraft förpassat till historiens sophög som nazismen. Tanken att människors värde beror på ursprung och etnicitet och att staten har ett ansvar för att hålla raserna rena har redan lett till några av mänsklighetens värsta intellektuella härdsmältor och humanitära katastrofer. Hur kan man då kalla sådana idéer nya?

Nazism är nazism, förtryck är förtryck. Nazismen växte fram under slutet av artonhundratalet och utvecklades under nittonhundratalets första årtionden och är en konkret tillämpning av förtryck. När nazismen åter börjar profitera på människors oro ska vi gemensamt bekämpa den med all kraft. Men det är fel att kalla den ny, ingenting är så gammalt och förlegat som att värdera människors värde efter deras ursprung.

I den ekonomiska politiken framhålls ofta att Sverige är ett litet exportberoende land.

Därför kan vi inte ålägga våra företag strängare regler än andra nationer, därför måste vi se till att hjulen rullar och pengarna kommer in. Annars går det illa för det lilla exportberoende Sverige.

Sällan talas om att anledningen till att vi är så exportberoende är att vi importerar så mycket. Det är ju för att betala vår import vi måste producera och exportera. Men det finns ingen naturlag som säger att, eller hur mycket, vi måste importera. En viss import är naturligtvis nödvändig, det finns råvaror, produkter och tjänster som helt enkelt inte går att få fram i Sverige. Men i övrigt är graden av vårt importberoende summan av våra gemensamma beslut. Ju mer importerade onödigheter vi konsumerar, desto måste vi pressa oss att producera och exportera. Ibland är det nästan absurt att vi importerar produkter som till sin funktion, pris och kvalitet är nästan identiska med sådana som vi exporterar. Visst har fri konkurrens och kundens fria val ett värde, men då får också vara beredda att betala priset för den utsatthet vårt exportbehov sätter oss i.

Att motivera vår ekonomiska politik med vårt exportberoende är alltså inte hållbart.

Situationen är självförvållad. Det är bara vi själva som bestämmer graden av vårt beroende.

I Norrköpings kommun är vi överens om att barnen är det viktigaste vi har. Vi är också överens om att vi behöver satsa mer på barn och ungdom för att få bättre resultat i skolan. Skolan är biljetten till framtiden. Missar man den har man många uppförsbackar i livet.

I Norrköpings kommun är vi överens om att vi har för lite pengar. Pengarna räcker inte till allt gott vi vill göra. Vi måste prioritera hårt och måste många gånger skära ned i sådant vi vet är bra, ibland måste vi helt avstå.

I Norrköpings kommun vet vi att vi sannolikt inte kan räkna med några nya stora intäkter. Vill vi mer satsa på något, måste vi skära i något annat. Vi har bland annat valt att skära på underhåll av gator och vägar för att klara barn och unga. En stor del av gatu- och vägnätet är nu så nedslitet att vi riskerar en omfattande kapitalförstörning om vi inte inom kort kan lägga ny asfalt. Om vi väntar når vi snart en brytpunkt där vi måste vidta åtgärder som kostar fyra gånger så mycket som att underhålla i tid.

Tekniska nämnden har mycket svårt att hitta pengar till nödvändigt underhåll inom den snäva budgeten. Behovet för att klara gator och vägar är 80 miljoner kronor under fyra år, men nämnden klarar bara sexton miljoner per år. Förr, eller kanske ännu tidigare, kommer vi till en punkt då vi inte längre kan blunda för bristerna och då kan vi inte längre springa ifrån kostnaderna. När kostnaderna för gator och vägar drar iväg till astronomiska belopp blir det svårt att få pengar till barnen.

Att inte ge pengar till underhåll är inte vara ekonomisk, det är att vara dumsnål. Så för barnens skull – ge nämnden mer pengar till asfalt nu!

Man behöver inte gå mer än cirka 20 år tillbaka i tiden för att minnas en tid då en arbetslöshet på ett par procent ansågs normalt. Det var normalt därför att en viss strukturell arbetslöshet alltid funnits och också var att hindra då samhället och arbetsmarknaden alltid är förändlig. Vid den tiden stod riksbanken under riksdagens kontroll och målet var full sysselsättning. Sedan gjordes riksbanken självständig gentemot politiken och det primära målet blev att bekämpa inflationen. För att hålla inflationen på en låg nivå är arbetslöshet en förutsättning eftersom brist på arbetskraft ger löneglidning och högre produktionskostnader.

Under nittiotalskriserna växte arbetslösheten dramatiskt och då a-kassesystemet inte var byggt för så stor och långvarig arbetslöshet sänktes ersättningsnivån och regelverket stramades upp.

År 2006 gick sossarna till val med målet att innan valet ha pressat ned arbetslösheten till fyra procent – d.v.s. dubbelt så mycket som tidigare ansågs normalt. Detta misslyckades och bidrog bland annat till valförlusten. De fyra procenten som då var målet är idag bara hälften av dagens arbetslöshet och regeringens förhoppning är att nivån någon gång nästa år kanske kan ligga någon procentenhet lägre.

Dagens normalitet är alltså en nivå som är dubbelt så hög som den som för sex år sedan ansågs katastrofal. Regeringen famlar i mörkret efter halmstrån men kommer inte längre i sitt tänkande än till att sänka arbetsgivaravgifter för unga och lämna bidrag till folk som vill ha städhjälp och bygga om kök och badrum.

Det Sverige nu behöver är långsiktiga investeringar hållbar infrastruktur. Det är dags att modernisera Sverige! Investeringar ger jobb och bestående värden och bidrar till att dra ned kostnader och miljöpåverkan.

Arbetslösheten är som en cancersvulst i samhällskroppen. Den äter upp kroppen inifrån och skapar oerhört stort lidande och stora kostnader. Att inte ha högre mål än sänka arbetslösheten med någon enstaka procentenhet och hävda att den nivån skulle vara normal kan inte ses som annat än ett utslag av politisk demens.

Jag var nykter i lördags! Åtminstone klockan åtta på morgonen då jag åkte förbi Skvallertorget och blev stoppad av polisen för nykterhetskontroll. Provet gav inget utslag, och det var heller inte väntat då det är mer än trettio år sedan jag hade någon alkohol i blodet. Efter kontrollen tackade jag konstapeln för omtanken, vilket gjorde honom lite förvånad.

Visst var det omtänksamt att kolla att jag inte körde berusad! Tänk vilken fara jag hade varit för mig själv och andra om jag varit onykter vid ratten. Jag tänkte på en kampanj mot rattfylla som var aktuell för många år sedan där budskapet var att i bästa fall blir du av med körkortet.

Polisens trafikövervakning kan ibland verka jobbig. Man kan känna sig övervakad och kanske lite orolig för att åka dit, fel gör vi ju alla i trafiken. Men om man vänder på synsättet och ser den som en omtanke om medborgarnas bästa förvandlas irritationen till tacksamhet. Speciellt tacksam är jag när jag blir korrigerad efter att ha gjort fel. Fel kan ju få katastrofala följder och då är att bli av med körkortet det bästa fallet.

De ekonomiska klyftorna i Sverige ökar. Statistiska centralbyrån delar in befolkningen i femtedelar och ser man på utvecklingen under 2000-talet har den översta femtedelen ökat sina inkomster med 50 %, medan ökningen för den lägsta femtedelen stannar vid 20 %. Ser man på utvecklingen med internationella ögon ser man att inom OECD ökar inkomstskillnaderna i 17 av 22 länder och i inget land är ökningen större än i Sverige.

Som bekant brukar jag hävda att naturlagarna inte är förhandlingsbara, allt annat kan och bör vi påverka! Utvecklingen mot ökade inkomstklyftor är självklart en utveckling som är styrd av människor, människor som övergivit solidariteten för särintressen. Människor som anser att det är naturligt att en stor del av befolkningen saknar jobb och att de som är arbetslösa och sjuka får skylla sig själva och klara sig på minimala ersättningar.

När Alliansen för Sverige tog över regeringsmakten 2006 gjorde man det på löftet att minska utanförskapet, d.v.s. att folk skulle försörja sig på arbete, inte bidrag. Men vad är mer stigmatiserande än att både stå utanför arbetsmarknaden och leva i fattigdom?

Rädda Barnens rapport om barnfattigdomen är skrämmande läsning, inte bara för att barnen – eller egentligen deras föräldrar – är fattiga utan för att en fattig barndom ofta leder till stora svårigheter i vuxenlivet.  

Det är självklart att ökade inkomstklyftor inte är socialt hållbart. Ökade ekonomiska klyftor är också skadligt för nationen, flera internationella studier visar att hela befolkningen mår bättre av ett mer jämlikt samhälle. Det är dags att åter ge det vackra ordet solidaritet en central position i den politiska debatten.

Min son Ola bor i Malmö, så jag kollade med SJ vad det skulle kosta att åka och hälsa på över helgen. För en tågresa i andra klass till Malmö på fredag kväll med hemresa på söndag eftermiddag kostar 1298 kronor och det är ju ganska mycket pengar. Jag vill inte låta skrytsam, men jag har faktiskt råd med detta. Annars hade jag fått nöja mig med att flyga till London!

I London bor min dotter Anna och till henne kan jag flyga tur och retur från Skavsta för 300 kronor. Även om jag får lägga till ett par hundringar för anslutningarna till och från Skavsta och Stansted, hamnar kostnaden för att flyga till London på hälften av vad tågresan till Malmö kostar.

Det är lätt att inse att det inte riktigt stämmer att det ska vara billigare att flyga till London än att ta tåget till Malmö. Ryanair är beundransvärt effektivt, men det är inte hela sanningen. Sanningen är att flyget är subventionerat. Flygbränslet är inte beskattat och har inga miljöavgifter. De flesta av landets flygplatser går back, så även Skavsta. I Norrköping subventionerar vi varje passagerare som flyger från Kungsängen med cirka 400 kronor.

Regeringens retorik inom miljöområdet är svulstig, men handlingskraften är svag.

Sverige borde arbeta för internationella överenskommelser som tvingar flyget att stå för sina kostnader där beskattning av bränslet är ett viktigt inslag. Ett förbud för kommuner att subventionera flygplatser skulle sätta press på flygbolagen att stå  för verksamhetens kostnader och minska trycket på kommunerna.

Att bygga det hållbara samhället är inte lätt. En viktig pusselbit är att minska det totala transportarbetet och föra över transporter till hållbara system och då får det inte vara billigare att flyga till London än att åka tåg till Malmö.

Den innevarande arbetsveckan, liksom nästa, är för de flesta förvärvsarbetande en kort arbetsvecka. Detta för att vi ska minnas, och fira, Jesu död och uppståndelse. De kristna traditionerna präglar alltjämt mycket av våra liv, även om merparten av oss inte är troende. Den tilltagande sekulariseringen av vårt samhälle gör också att de kristna högtiderna känns allt mer irrelevanta och att almanackan så hårt ska styras av dem blir allt obegripligare. Endast en minoritet beaktar helgdagarna för vad de egentligen betyder, och inte ens de kristna är ju helt överens om när de olika högtiderna ska firas. Att nationaldagen numera också är en helgdag är ännu mer besynnerligt, då ju Sverige givit upp det nationella oberoendet i och med medlemskapet i den europeiska unionen.

För människor som kommer från andra kulturer och religioner är förstås betydelsen av de kristna högtiderna ännu mindre, ja till och med obefintlig. För dem finns andra dagar som är av stor betydelse och helighet, men de får inte ledigt för att fira dem. I vårt mångkulturella samhälle som också präglas av allt mer valfrihet vore det mer anpassat till tidens krav att man som anställd, utöver den lagstadgade semestern, kunde få en årlig kvot av lediga dagar som man själv förfogade över för att uppmärksamma de helgdagar man själv finner värda att fira.